Att sluta flyga är inte att sluta resa

De senaste veckorna har flygdebatten formligen exploderat. Krönikor, granskande reportage och artiklar om expanderande flygplatser där klimatpåverkan faktiskt nämnts har rullat in stadigt. Rösterna för och emot blir starkare och tonläget högre.

Något jag ofta hört i diskussionen är att man måste ta hänsyn till allt det goda som flyget medför. Att det är otroligt viktigt att möta andra kulturer, få en chans att förstå dem som är olika oss, att kunna visa våra barn världen. Vår rörelsefrihet är livsnödvändig. Därför måste vi flyga. Lena Mellin hävdade detta i Aftonbladet nyligen, och senast Csaba Perlenberg i GT. Det ses som ett argument som i teorin väger lika tungt, och i praktiken tyngre, än att hålla planeten beboelig.

Att förstå andra är väldigt värdefullt. Det märkliga ligger i att flyget ses som ett nödvändigt medel för det. De kulturer som ligger på varma, soliga platser eller är övrigt creddiga verkar helt klart viktigast att förstå. USA, Japan, Sydafrika, Australien, Thailand. Stora kulturskillnader mellan länder (i ärlighetens namn rena avgrundsklyftor) på tåg-, buss- och bilavstånd i Europa, kanske än mer angelägna att förstå då vi är tätt sammantvinnade av EU, verkar inte räknas. Att ta färjan från extremt liberala, sekulära Sverige till ett konservativt, religiöst Polen är inte lika exotiskt eller intressant som att träffa australiensare – som är rätt lika oss själva.

Vi har just haft år av kraftig invandring till Sverige. Har ni som flyger för kulturens skull tagit chansen att lära er om Somalia, Eritrea, Syrien, Irak och Afghanistan? Ni får den varje dag. Detta är förstås anekdotisk bevisföring men att döma av de samtal jag haft med flyktingar när jag varit läxhjälp på Röda korset är svaret nej. Nästan alla säger att de inte har några svenska vänner – ingen vill prata med dem. När jag har bjudit hem flyktingfamiljer jag träffat på tåget på middag, eller druckit te på ett arabiskt kafé i min lilla hemstad jag aldrig hade hittat själv har det varit otroligt roligt och berikande. Mycket mer så än min resa till Madrid där jag ändå bara umgicks med mina kompisar (vi hade ärligt talat kunnat vara precis var som helst). Och jag har bara tagit 7ans buss till stan.

Det känns egentligen onödigt att säga, men skillnaderna inom Sverige är inte heller triviala. Min far och jag har satt i system att gå in på mackar och snabbköp längs vägar och i samhällen där vi råkar hamna. Vi går in, köper en korv, frågar var ketchupen står för att få höra dialekten i Tidaholm eller Noppikoski. Frågar hur affärerna går, om hur tiderna förändrats. Försöker luska ut vad som är viktigt för dem, för orten. Och gud vad vi lär oss.

Att sluta flyga betyder inte att sluta resa. Tror man det kan man inte överhuvudtaget utforskat de möjligheter som finns. Nej, du hinner inte ta en weekendresa i Paris (hur djup kunskap om kulturen hinner du tillskansa dig på en helg?). Två veckor i Thailand över jul blir svårt. Men att du måste sitta på sofflocket i evig tid stämmer inte. Vad viktigare är: koldioxidens förmåga att absorbera värme påverkas inte av våra preferenser eller önskningar. Med nuvarande ökning av utsläpp kommer många av de platser vi flyger inte vara beboeliga inom några år. Vill vi att våra barn ska ha en värld att upptäcka måste vi ändra vårt sätt att leva, därmed även minska vårt utlandsflygande. Om anledningen till att du flyger är att du vill förstå andra kulturer och människor – se dig om efter andra sätt. De finns, och är nog så fantastiska.