Att hitta vänner

Att hitta vänner i en ny stad kan kännas oöverstigligt. Var börjar man?? Liten och ensam i världen. När man var sju kunde man samlas runt en gemensam pinne, efter en stunds lek fråga ”ska vi vara kompisar?” Sen var man det, lätt som en plätt. Men hur i he gör man nu?

Jag är rätt flink när det gäller detta helt enkelt för jag avskyr idén om att det finns en barriär mellan mig och människor runt omkring. Detta gör att jag snackar/hänger med folk åt höger och vänster. Ibland blir det inte långa vänskaper, men ofta bra samtal – alltid tar man med sig något, breddar sitt synfält.

Det är inte så annorlunda att hitta vänner nu jämfört med när man var barn. Bor det en endaste människa i stan du känner till kan du fråga ”kan inte vi hänga?”. Jag gör det hela tiden. Funkar skitbra. Plus, som jag skrev i mitt facebookinlägg finns det alltid taggade människor i facebookgrupper. Var inte rädd för att fråga människor du inte känner om att träffas. Om dom beter sig som att du är konstig är de tråkiga och vem vill vara kompis med nån som är tråkig ändå?

Jag hade aldrig lärt känna Sofia, som nu är en av mina närmsta, om jag inte frågat om hon ville fika. Jag hade aldrig träffat min pojkvän tidigare när jag bara… stannade hos honom några dagar efter kick-off-helgen vi träffades på He. he. Han var trevlig och snygg mkay. Det har hållit mer än ett år nu, så man får väl säga att det var lyckat.

Om det känns jobbigt att sitta och stirra på varann, fråga om dom vill gå på nån aktivitet ihop. Föreläsning, slöjdkafé, spelkväll med nån förening? Kör ba kör. Hur dåligt kan det bli? Går det åt fanders har du i alla fall försökt, vågat, och fått en bra historia på kuppen, plus min respekt i evigheters evighet.

En glittrigare söndag

I morse vispade pappa och jag ihop våra saker, tumlade ut till bilen med skvalpande kaffe i näven och susade ut till Husebymaden utanför Växjö.

April var på gott humör – vädret var ljuvligt. Lagom varmt, soligt, stilla. Man kunde stå och spana på gulbruna dunbollar som tultade runt (nybakta grågåsbebisar) utan att få frostbett. Typiskt plus. Det var i alla fall tjockt med fina tofsvipor, massa roliga rovfåglar och andarter. Äntligen fick jag se havsörn! Maddafakkaaaas. Så mäktiga fåglar! Tänk att dom finns här?!

DSC_1587Det är så vackert där ute. April har mest bjussat på kyla, stålgrå moln och hagel, så mjukt solljus var rätt gött.

DSC_1595Mycket folk vare. Alla kunniga var superhjälpsamma och gulliga. Förklarade, berättade, hjälpte, peppade. Så himla trevligt folk. Varför har jag missat detta.

DSC_1599Hejhej maden. ❤

DSC_1592Ska skaffa ett investeringssparkonto för tubkikare; hade varit så jäkla coolt att ha en.

Oj vad jag ska börja hänga mer i fågelkretsarna här. Jag kan inte nog betona hur roligt det är att skåda med andra och hur mycket man lär sig av dom som är gamla i gemet. Få fatt i din lokala förening, ge det en chans, åk med på en tur. Kommer bli toppen lovar! (nästan) ❤

Tryck ner din kärlek i en låda, skicka den till mig

Jag har en tendens att posta diverse ting till folk.

Ofta bara brev, eller choklad, en tjuga, ett hemkört korsord. Care packages med tidningar, en ansiktsmask, godis, listor på bra filmer, poddar, musik. Glitter, fina foton, massageolja.

Problemet är att jag har lite svårt att sortera ut vad som verkar vara ”normalt” att skicka och vad som inte är det. Jag har klippt sönder en regnjacka för att sy ett litet fodral till en glasögonputsduk. Satte en nyckelring i. En bekant till mig hade snackat om det i förbifarten på en festival, att dom dära putsdukarna alltid kommer bort. Så då tänkte jag att han kanske ville ha ett fodral som vart regntätt, slitkraftigt och lätt att ta med… he. Samma person har fått ett anonymt beundrarbrev i guld. Innan vi kände varann.

DSC_1555

DSC_1562Hutlösa mängder tidningar, utklipp, färgade papper, bokmärken, klistermärken, glitter och lim. Brukar göra brevpapper, kuvert eller pimpa paket. En kompis sa att han hade glitter på datorn tre månader efter han fått post. Whoops.

DSC_1571Grovskiss till korsord. Kompis hade tråkigt sommarjobb så han fick nåt att pyssla med.

DSC_1426Insidan av chokladkakekartong, vilken lämpar sig utmärkt som brevpapper. Sen lägger man i en trevlig överraskning (förutom chokladen då såklart!) som är måttligt platt: favvo-tepåse, ett tuggummi, skavsårsplåster t ex. Tejpa som en besatt, banka på tre frimärken och skjuts in i lådan.

En gång skrev jag ett brev som bara bestod av Håkan Hellström-citat till en kille jag var kär i. Det tog så fruktansvärt lång tid att få ihop. Han sa inte ens tack. Kul liv.

Klippa och klistra är ett anspråkslöst sätt att skapa och möjligheterna är oändliga. Det behöver inte vara noga, fint eller proffsigt. Heck, dagisbarn kan göra det. Att fixa brev och slikt är prima om du har tråkigt eller om du känner någon som behöver muntras upp.  Det krävs så himla lite för att någon ska bli glad – bara jag får brev som inte är från Nordea skuttar jag formligen runt av glädje och jag tror det är tämligen normalt beteende.

Ett två tre köp frimärken! ❤

Lite stillhet

Den tjugoandra april slog jag upp mina himmelsblå och sekunden senare alla planer för dagen. Sömmarna som håller psyket samman har tänjts på senaste och jag är sådär sugen på att utmana ödet.

Jag spatserade iväg till min favoritsten, där man kan få sig lite lugn och ro. Det enda som hörs är fjolårslövens klirrande rassel, ett svagt sus i tallkronorna och halvfallna stammars jämmer. En liten kör av nötväckor, gärdsmygar, blåmes och trädkrypare stämde in idag.

DSC_1474Det växer stensöta på stenen! Tycker dom är så fina. Jag gjorde en plym av dem och satte i håret. Den lyste som en grön gloria i motljuset, men det fastnade inte på bild. Om ni undrar varför det inte är några bilder på mig i den här bloggen är det för att jag är abnormt ofotogenisk. Min syster sa en gång att det är synd att Gud gjort mig så snygg och samtidigt så ful på bild så det inte kan bevaras åt eftervärlden. Tack. Det värmer.

DSC_1469

Om du skulle vilja komma ut mer är ett tips är att ställa fram saker som gör vistelsen mysig (läs: termos) (kanske även bra skor, ryggsäck) så du har dom nära till hands. Då blir det liksom inte ett jobbigt projekt att gå ut och andas barrig luft och ta en kopp te, i alla fall om du bor måttligt nära en skog, eller bara en dunge.

Om det finns något jag kan göra utomhus (behöver inte vara i skog eller ”naturen”) utan att dö till följd av förfrysning, drunkning i regn, hagelskur etc, så görs det. Man kan läsa, jobba, måla naglarna, göra yoga, spela gitarr… väldigt mycket helt enkelt. Bara ta med det du ska ha med ut å kör. Folk tar alltid (?) upp det här med D-vitamin och melatoninproduktion och att det är därför det är bra att vara ute, vilket stör mig nåt gruvligt. Varför måste det vara produktivt? Det tar ju bort allt det roliga? Kan man inte bara få ha lite vanligt chill och mysa loss?

DSC_1437Såhär ser jag ju ändå okej ut?

DSC_1491

Hittade en skatfjäder som jag tog hem och kokade. Har planer för den… *cliffhanger*DSC_1538.JPG

Hoppas ni också har en fin lördag! Puss!

Om bloggar

När jag pluggade i Skottland mådde jag väldigt dåligt och gjorde därför allt för att komma bort från min hjärna. Förutom att träna som en tok började jag läsa bloggar för att fly fältet. Fram tills dess hade jag trott på det oförtjänt dåliga rykte bloggar har – att det är sidor folk har för att bara prata om sig själva, utan att direkt tänka på sina läsare och ännu mindre på inläggens kvalitet. Tji fick jag.

Det var som nån slog upp ett pop-up-kort sprakande av färger, nattsvarta, tuggummirosa känslor och vackert svarvade meningar. Det var så roligt att få följa andras vardag, se hur livet är i Malmö, Linköping, Borås, Arjeplog. Kände mig som en unge med en gottepåse när jag grävde i arkiven, såg hur mycket författarna utvecklats på ett, två, fem år.

Förmågan och viljan att intressera sig för andra, att känna med, gråta när de gråter, glädjas när de gläds, inspireras av dem tycker jag är det finaste som finns. I bloggvärlden får folk leva ut sin kreativitet. Man uppmuntrar, ger av sin uppmärksamhet och värme.

Vad jag märkt är att ha en egen ger en extra dimension – man uppskattar hantverket och talangen för att skapa bra innehåll mycket mer. Att skaffa den här bloggen kan vara det bästa jag gjort på väldigt länge.

Nu händer det!

Nu jäklar hörrni! När Sandra Beijer var här haffade jag ju biblioteks-Paula och diskuterade att starta en skrivargrupp för unga vuxna i Växjö. Nu ligger en efterlysning efter skrivarglada uppe Facebook-sidan och det har redan trillat in mail! Tårna krullar ihop sig av upphetsning. Detta ska bli spännande och roligt. Ni får hemskt gärna dela i era flöden och tipsa om ni känner någon som skulle vara intresserad!

På tal om att dra ihop ett gäng med liknande intressen – imorgon ska vi ha första aktiefikan med Economista-tjejorna från Växjötrakten. Det ska bli så himla, himla roligt! Detta är ett väldigt (!) nytt intresse för mig, och därför känner jag nästan ingen jag kan diskutera privatekonomi med. Alltså är jag i det närmaste lyrisk. Kommer antagligen bete mig som en valp. Dregla och hoppa. To be continued.

Ut i naturen

Alla naturnördar räcker upp en hand! Nej…? Inte? Lite?

Ni kanske snappat upp att jag gillar att skutta runt i skog och på äng. Förutom att skåda fågel har jag genom Fältbiologerna också fått upp intresset för mossa, lavar, gräshoppor (min nya grej. fyfan vad det ska jagas gräshoppor i juli!!) etc etc. You name it.

IMG_0192.JPGVärldens bästa tidning för att hitta inspiration till enkla naturaktiviteter. Läs mer om hur du får den i brevlådan här. Spoiler: gratis första året om du är under 25!

Det fina med att vara ute bland stock och sten är att man kan vara så engagerad man vill. Göra det på sina egna villkor. Man kan köpa en lupp för 5000 spänn och infernaliskt stirra på allt man hittar (nämner inga namn). Man kan gå gnagkurser och arta insekter genom att kolla på gnagmärken i trä (drömmen. kommer göra detta så snart jag får tillfälle).

Man kan också älga runt i halvuppvuxna kalhyggen med en polare och kikna av skratt av oklar anledning. Ha snärjmårakrig, med en växt med små, små taggar som fastnar på kläderna och nästintill dö av skratt och utmattning. Ta med ett gammalt glasspaket och fylla med havsvatten, se vad man fångat. Man behöver inte kunna namnen. Bara titta på allt förunderligt. För förunderligt är det.

Ut och grilla med ungarna, ensam, eller med ett gäng kompisar. Kravla runt i lövhögar, ha snökrig, fika i fågeltorn som ofta är vackert belägna så man kan kolla ut över en glittrande göl. Gå barfota i träsk, eller bara gå runt i en skog och… titta. Suga in allt i ögon, näsborrar. Lukten av kåda, dämpat ljud från kängorna i mossan, en näpen kungsfågel som far runt och knappt märker en. Leta svamp, både ätlig och ”kul” svamp. Ametistskivling, vinkremla, panterfläckig flugsvamp. Pappa och jag brukade göra det när jag var liten. Dra hem skivlingar, kremlor, fingersvamp. Göra sporavtryck på svart papper. Vackra fyrverkerier i vitt och ljusgult när man försiktigt lyfte på hatten dagen efter.

Det finns så mycket jag vill skriva, och samtidigt räcker orden inte till. Jag tror att många, som jag gjorde innan, ser skogen mest som en kuliss. Ett tomt ställe där det någonstans, fast inte precis där jag är, myllrar med liv. Det har man ju hört, läst. Men jag kan då inte se nåt. Men lägger du dig på knä, går nära en fnasig granstam, tittar ordentligt på en stubbe ser du små världar vart du än vänder blicken.

P1020525Typ såhär.

P1020528Kollade på domma!

665728_533169933378441_1660972419_oFrån när jag (längst fram) vistades på fäbod i Jämtland och hjälpte till med getter, plockade hjortron, spanade ren och kutade runt på fjället.

539354_516356238393144_546527126_nTräskhäng

 

P1020518.JPGOidentifierad växt på promenad i Skottland.

P1020331Pontus (som är galet duktig på växter. man bara gapar) lär oss saker!

Att trycka in umgänge i livspusslet

Livet går knappt ihop. Mellan hämtalämna på dagis, jobba, vab, träna, försöka hålla ihop förhållandet, vara mer än bara föräldrar, finns små, grunda skåror i ett stramt inramat pussel. Du tvättar kaklet medan du duschar och rakar bara fjärdedelen av benen som sticker fram under jeansen för vem fan har tid för hela. Hur ska du kunna träffa vänner när det finns noll tid? Och när du väl har tid är du som ett mariekex man tappat i saft?

Lösning: be om hjälp och hjälp andra. Självklart förutsätter det att den andra personen inte redan drunknar i sitt eget. Man hjälper den som behöver det mest. Då tar man ingen tid från nåt som ändå behöver göras, man får umgås, och det tråkiga går i ett huj.

Behöver du laga lunchlådor inför veckan? Har du tentavecka och allt är kaos? Bjud över en kompis och laga ihop. Måste det göras trädgårdsarbete, rensas ut garderober, storstädas? Ta hjälp av någon, sätt på ösig musik a la Alcazar och kör. Bjud på fika eller lunch som tack. Träna ihop! Utmärkt att göra tillsammans. Vara hemma och dansa till sina favoritlåtar i vardagsrummet är typiskt bra träning, med fördel med barnen. Om jag inte missminner mig hade min farmor räfs-och-vodka-fester. Man räfsade löv och sen drack man vodka. Briljant.

Jag hörde om en undersökning (källa Spanarna) där man bett försökspersoner gå upp för en backe. Man fick göra det ensam och i sällskap med personer man känt olika länge, och sen skulle man gissa hur brant backen var. Ju längre man känt en person, desto lägre lutning gissade man att backen hade. Ensam var den som brantast. Mänskligheten är bra rar.

Teckna kroki

I onsdags gick jag på mitt bästa: öppen kroki. Det hålls varannan vecka i konsthallen (som ligger mitt emot biblan. best part of town) och kostar 50:- för två timmar med fikapaus i mitten då man kan smyga runt och titta på utställningarna.

Pröva vettja! Gå ihop med nån om det känns konstigt att gå ensam. När man väl är där är det väldigt avslappnad stämning och det känns inte obekvämt att nån är naken, för… ingen beter sig som det vore skumt. Det finns i de flesta städer och kostar mellan 50-100:- (ofta studentpris). Go go go.

DSC_1385

DSC_1386

DSC_1387

En enkel middag

Alla älskar att äta middag hos andra. Man slipper städa, laga fin mat, duka, diska, fixa vin, efterrätt. Tyvärr faller det ju då på den andre… Alltid blir det jobbigt för nån.

Eller?

Innan, när jag bodde i en stad där jag kände folk (hehhh), brukade jag gå hem till kompisar med en kasse ingredienser och laga mat i deras kök. De behövde bara bidra med lite el, plats och sina dj-skills. Kanske salt. Man hjälper till med disken och kompisen får t o m ett par matlådor. Tröskeln till att ha middag blir mycket lägre. Jag behöver inte städa, dom behöver inte laga.

Next up: knytis. Alla får en uppgift med något att ha med – förrätt, efterrätt, sallad. Behöver inte vara nåt satsigt och man får pluspoäng om det kan transporteras plastpåse (nice att slippa glömma sina plastlådor). Vem blir inte glad för chokladglass till dessert liksom? Är egentligen inte rätt person att säga detta, men allt måste inte vara perfekt och fantastiskt. Man behöver inte ha manglade linneservetter. Sätt en maskros i en vas på bordet och släng dit ett par värmeljus. Nu äre det fest, alla kan se det.